hannell

Jag vet inte vad ni säger om julen, men jag tycker att det här är en ganska bra sammanfattning;
Har du något mer att tillägga kanske?

• Nystädat hus
• Mammas julbak
• Julgran 
• Julpynt
• Trevligt sällskap
• Julbord
• Julklappar
• Tomte
• Kallt 
• Snö
• 
   

Men... Ska det komma någon snö innan jul? Någon som vet?

Beslutsångest säger jag bara, beslutsångest.
Jag vet att "alla andra" ska ut dagen efter julafton, men inte jag.
Och eftersom jag inte kan det så funtar jag på om jag ska ut idag.
Men jag vet inte helt säkert, jag velar som fan.
Elin ska i alla fall ta sig in till Norrtan och vi ska kanske dra på en föris tilsammans.
Men kanske att paryt slutar efter det och vi stannar hemma där medans dom andra drar vidare ut, man vet ju aldrig liksom.
Finns en hel del andra val också måste jag säga.

Svåra val, mycket svårt.

Jag blir så ledsen. Jag vill inte behöva se dig i detta skick.
Jag önskar att man kan göra något åt det.
8 år, några till är du allt bra värd!

<3

"hej sötnöt"  

vad tusan?
*morr*

Jag tror att i stort sätt alla någon gång har drömt om att vara den där häftiga kändisen som alla älskar. Drömt om att gå in i en folkmassa där blixtarna slår rakt i ansiktet på en. Ha några halvgalna människor springande efter sig bara för att få ta den bästa bilden, eller få en autograf.
Det var i alla fall min dröm när jag var liten. Jag ville bli känd och hade många drömmar om det.
Nu känner jag att nej det är nog inte min grej, jag är den där "bakgrundsdansaren", en i mängden liksom. Och efter att jag sett en dokumentär om kändislivet nyss så känns det faktiskt ännu mer, NEJ TACK!
Tänk att inte kunna gå utanför dörren utan att det börjar blixtra. Tänk dessutom att du kanske inte alls kan sätta foten utanför dörren utan att ha tre-fyra vakter som redan står utanför och gör allt för att du ska kunna känna dig säker.
Ja i alla fall, jag känner mig nöjd med vad jag är just nu. "Känd" bland dom närmaste.
Jag vill inte öppna dörren och känna att folk jagar mig, måste kännas instängt. Det är ingen frihet!
Det låter som om jag är avundsjuk. Hmm, ja möjligen på den roliga delen i kändislivet. Men hur länge är det roligt? För en stund kan jag tänka mig men inte hela livet.
Alla pumpar kändisarna på nyheter, hela livet blottas. För mig skulle det vara jobbigt, för dom som redan nått toppen är det säkerligen jätte jobbigt. Är man riktigt, riktigt stor kändis och livet styrs efter hur andra gör så kan det inte kännas lätt. Vad jag såg på dokumentären så var det faktiskt ett helvete att hålla sig "gömd" hela tiden.

Ge mig en julkalender så jag kan börja räkna ner! Gärna med lite choklad i, det skulle vara gott! :)

Undra hur det blir efter gymnasiet, vad gör jag då liksom?
Jobbar eller pluggar vidare?

Jag vill utbilda mig till något för det känns bättre att ha något att säga, "jag är utbildad blablabla"  och jag söker det här jobbet och så vidare. Sen vill jag plugga vidare och skaffa mig en utbildning bara för att jag anser att det är en merit att ha en utbildning. Det är en merit det vet jag, men jag menar att säga "jag jobbar i en känd klädesaffär" utan att egentligen ha någon riktig utbildning är väl ingen konst.
Vad jag vill utbilda mig till har jag ännu inte riktigt klurat ut.

Men just för stunden känns det bara så långt borta, fast jag vet att det inte alls är långt kvar på gymnasiet...
Och att plugga vidare känns just nu verkligen som ett självmord. Jag har ingen ork alls till det.
Får väl se, det kanske blir något års arbetande och sedan tillbaks till skolbänken. 
Jag önskar att jag i alla fall uppnår mitt mål med att skaffa mig en utbildning.  

Har du någon dröm eller mål?