Jag känner igen mig själv
Hannah vandrar upp till sportcentrum för att kolla på sina före detta småtjejer som ska spela match. Väl uppe så möts hon av glada spelare och en ledare som ber om hjälp. Och javisst, jag hjälper till. :)
Kändes helskumt att vara med på bänken igen, men efter en halvlek spelad så var jag tillbaka i mina gamla kläder. Lika skrikig och gapig som innan. Tjejerna skötte sina byten och allt själva och jag och min ledarkompis behövde egentligen inte sköta något åt dom. Tyvärr så hade motståndarna en hel armé med sig och det blev stor torsk. Lite synd, men jag hejjar på mina brudar i alla fall!
Ibland så har jag kort stubin och jag har lite "vinnarskalle" i mig, om inte annat så vill jag att det ska vara rättvist. Syftar då inte på slutresultatet, det spelar ingen roll. Men spelare från samma lag ska inte kunna straffas olika, samtidigt som lagen emellan ska inte heller ha med- eller motvind.
Aja jag ska inte säga vad jag menar exat. Jag önskar bara att jag kunde knipa och inte klaga på sånt som jag egentligen inte borde bry mig om.
I alla fall, vi hade inte kunnat vinna matchen men vi hade kunnat snyggatill siffrorna en aning. ;)
Nu ska jag städa mitt rum, min mor tvingar mig. Sen ska jag nog plugga lite.
Tjarå!
