hannell

tacktalet!

Först är jag nervös innan tävlingen, inte för att jag ska vinna utan snarare om jag har en bra eller dålig dag vilket visar sig efter ett par hål.

Efter är man nervös över ett tacktal som kanske är ett måste... hur kul är det!?

Jag fick gå med två andra damer i sina bästa år, eller om jag ska vara ärlig så går det nog bara utför i den åldern tror jag. Men det var ganska trevligt, och ganska säger jag för att ena tanten blev irriterad på den andra för att hon på olika sätt provocerade henne. Jag bryr mig inte så mycket, jag bara spelar.

Vi tog oss runt alla hål och båten hem gick nu på kvällen. På hemresan blir det smörgåsbord och prisutdelning. Jag satt där, sjösjuk som jag var och pressade i mig mat, till råga på allt var jag galet nervös för om jag skulle råka vunnit.

I min tanke rabblar jag snabbt ihop ett tacktal och vipps så stod jag där längst fram med största bucklan i handen alla blickar vända mot mig och visste inte riktigt vad jag skulle säga. Generad som en tok och med massa applåder tar jag emot en buckla, en (ful) keps, en birkaresa och en resa till åland två dagars golfspel för två personer. Inte illa!

Och så var det då det där jävla tacktalet... Jag tackade för allt och det gick mycket snabbare än vad jag tänkte mig och skyndade iväg tillbaks till mitt bord.

Väl tillbaka andas jag ut och inte för ens alla finalpriser är utdelade i alla klasser lugnar jag mig en aning. Men då är det tydligen ett pris till då mitt namn ropas upp. Pinsamt nog fick jag gå fram igen, jag vann damklassen i Longest drive också vilket jag hunnit glömma. Går fram och hämtar priset och fick då även ett dussin bollar. Slapp i och för sig något tacktal för det är bara vinnare i dom olika klasserna som behöver göra det.

Jag är så nöjd så med dagen och det känns så bra i magen, fast att jag misslyckades en aning med tacktalet så är jag stolt. haha