Kändisroll
Jag tror att i stort sätt alla någon gång har drömt om att vara den där häftiga kändisen som alla älskar. Drömt om att gå in i en folkmassa där blixtarna slår rakt i ansiktet på en. Ha några halvgalna människor springande efter sig bara för att få ta den bästa bilden, eller få en autograf.
Det var i alla fall min dröm när jag var liten. Jag ville bli känd och hade många drömmar om det.
Nu känner jag att nej det är nog inte min grej, jag är den där "bakgrundsdansaren", en i mängden liksom. Och efter att jag sett en dokumentär om kändislivet nyss så känns det faktiskt ännu mer, NEJ TACK!
Tänk att inte kunna gå utanför dörren utan att det börjar blixtra. Tänk dessutom att du kanske inte alls kan sätta foten utanför dörren utan att ha tre-fyra vakter som redan står utanför och gör allt för att du ska kunna känna dig säker.
Ja i alla fall, jag känner mig nöjd med vad jag är just nu. "Känd" bland dom närmaste.
Jag vill inte öppna dörren och känna att folk jagar mig, måste kännas instängt. Det är ingen frihet!
Det låter som om jag är avundsjuk. Hmm, ja möjligen på den roliga delen i kändislivet. Men hur länge är det roligt? För en stund kan jag tänka mig men inte hela livet.
Alla pumpar kändisarna på nyheter, hela livet blottas. För mig skulle det vara jobbigt, för dom som redan nått toppen är det säkerligen jätte jobbigt. Är man riktigt, riktigt stor kändis och livet styrs efter hur andra gör så kan det inte kännas lätt. Vad jag såg på dokumentären så var det faktiskt ett helvete att hålla sig "gömd" hela tiden.
