hannell

Åh, livet som ”mammas flicka” är bäst. Men jag lever livet som ”mammas galning”. Likheten är att jag alltid har hennes stöd. Skillnaden är att jag som galning faktiskt gör saker som ogillas men som ändå stöttas. Precis så, min mamma och jag är bästa vänner! 

    Jag har hört det förr och det tar innerst inne – du är inte den du var – Det är det jobbigaste jag hört faktiskt. Mamma skulle aldrig säga det för hon vet att det gör ont. Ont, ja! Men jag gissar att det är för att jag är galen.  Jag känner mig lite så faktiskt, galen, och det är nog det som får mig att halvt kunna skaka av mig den ekande meningen. Citatet som skruvar i min hjärna.

    Jag ska hitta tillbaka, men det är inte så lätt. Jag längtar bort och många ser det som att fly från problemen, jag ser det lite som en paus. Eller så är det så jag vill se det för att jag är lite galen. När jag väl landat på hemmabanan, då ska jag ta ett djupt andetag, hitta tillbaka och förbli ”mammas flicka”. Det är tanken. Önskar att det är så lätt. Får se när jag väl landat. Det är då jag ska försöka mig på att skriva ett nytt kapitel. Skriva ny historia eller kanske skriva gammal historia en gång till. Jag gör en chansning just nu för jag är allt för galen och behöver tiden helt för mig själv, inte dela med någon.