hannell

Tänk när vi lämnar Sverige, när vi faktiskt stiger på flyget som ska ta oss bort här ifrån. Tänk när jag sätter ner första foten på en helt annan plats, vilken fot sätter jag ner först? 

    Hämtar allt bagage och sedan letar oss till mamma, Ann-sofies mamma. Vad säger man då? ”Hej Mamma” på svenska, eller ”Tja” kanske? Eller måste jag redan då ta fram min äckliga engelska? Handtag eller famntag? Nej men det visar sig helt enkelt. Kommer bli kul att se Ann-sofie träffa sin mamma efter ungefär sisådär ett år.

    Hör och häpna, Ann-sofie berättade att dom faktiskt kör på fel sida av vägen, tänk vad läskigt! Aha och så efter den där bilfärden hem då, vad gör man när man väl är framme och har packat upp alla saker? Tar man av sig alla vinterkläder då och på med en bikini kanske, jag vet inte.

    Snön, ska man sakna den? Och ska man skratta åt alla tomtar i shorts bara för att jag gör det nu när jag föreställer mig dom? Kommer jag få se en kiwifågel på riktigt? Och hur mycket kommer vi shoppa?

    Jag har tänkt lite på det där med språket, jag är ingen höjdare på engelska. Så om jag inte förstår vad gör jag då? Ber dom säga om det, men tänk om jag inte förstår då heller? Är det då man drar till med jordens garv och hoppas på att det var något roligt dom berättade kanske?

    Jag längtar tills vi ligger där på stranden och ser vågorna slå mot några klippor längre bort. Jag längtar efter dom sköna festerna med allt okänt folk. Och kameran, den kommer minst sagt vara i farten för att  senare kunna minnas allt roligt vi gjort. Tänk när jag och Ann-sofie firar vår svenska jul själva. Och dagen efter svensk jul ligger vi vid poolen med en drink i handen och steker och firar deras jul.

    Jag får inte glömma nämna flygresan, det är många, många timmars flygtur. Men eftersom jag är med älskade Ann-sofie så kommer det att kännas mer än okej, det är jag helt säker på! 

    Skönt med en paus från den här verkligheten, från allt här hemma menar jag. Byta miljö för ett tag. Men glöm mig inte här hemma, när jag och Ann-sofie kommer hem, då jevlar!

    Jag har tänkt på det faktiskt, julafton missar jag och för att inte glömma min födelsedag då. Tyvärr, jag är inte hemma. Men när vi kommer hem gott folk, då fyller Ann-sofie år om ett tag. Kanske det är dags för dubbelparty? Nej, jag lovar inget, men det vore riktigt roligt tycker jag…

    Oj, nu planerar jag som en tok, eller snarare drömmer. Jag längtar så otroligt mycket verkligen!

    Ann-sofie, du och jag som fan! <3 

Åh, livet som ”mammas flicka” är bäst. Men jag lever livet som ”mammas galning”. Likheten är att jag alltid har hennes stöd. Skillnaden är att jag som galning faktiskt gör saker som ogillas men som ändå stöttas. Precis så, min mamma och jag är bästa vänner! 

    Jag har hört det förr och det tar innerst inne – du är inte den du var – Det är det jobbigaste jag hört faktiskt. Mamma skulle aldrig säga det för hon vet att det gör ont. Ont, ja! Men jag gissar att det är för att jag är galen.  Jag känner mig lite så faktiskt, galen, och det är nog det som får mig att halvt kunna skaka av mig den ekande meningen. Citatet som skruvar i min hjärna.

    Jag ska hitta tillbaka, men det är inte så lätt. Jag längtar bort och många ser det som att fly från problemen, jag ser det lite som en paus. Eller så är det så jag vill se det för att jag är lite galen. När jag väl landat på hemmabanan, då ska jag ta ett djupt andetag, hitta tillbaka och förbli ”mammas flicka”. Det är tanken. Önskar att det är så lätt. Får se när jag väl landat. Det är då jag ska försöka mig på att skriva ett nytt kapitel. Skriva ny historia eller kanske skriva gammal historia en gång till. Jag gör en chansning just nu för jag är allt för galen och behöver tiden helt för mig själv, inte dela med någon.